De visuella markeringarna som finns på vägen ska hjälpa trafikanterna att reglera, vägleda och varna i trafiken på olika sätt. Nu är det dags att ta reda på mer fakta om vägmarkeringar!
I Sverige och Europa finns det en enhetlig europeisk standard över hur vägmarkeringarna skall se ut, med möjlighet till skillnader i olika länder. Det som ligger till grund är en konvention från UNECE, Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa. Konventionen är från 1968, men trädde i kraft 21 maj 1977, och gäller de länder som skrivit under konventionen. Tanken är att överenskommelsen skall passa för en internationell standard och underlätta trafiken att vara så lika som möjligt i de olika länderna. I första hand gäller det europeiska länder, men principen är också att ju längre bort från Europa landet ligger desto mer avvikelser från standarden förekommer det. Det finns också länder som inte skrivit under konventionen som exempelvis USA och Kanada, de har egna standarder som många gånger skiljer sig i mångt och mycket från de europeiska reglerna och förordningarna. De svenska vägmarkeringarna är reglerade genom Vägmärkesförordningen (2007:90, kapitel 4), där man också kan hitta en förteckning över de 34 olika sorters vägmarkeringar som återfinns i den svenska trafiken.
Den allra första vägmarkeringen i världen gjordes år 1911 i USA, i Trenton, Michigan, där de målade en vit mittlinje, därefter målades linjerna oftast i kurvor där folk genade. Från början var vita linjer vanligast i USA, men 1971 beslutades det att mittlinjer på de amerikanska vägarna skulle vara gula. England var det första europeiska landet som 1914 målade väglinjer, och 1926 infördes det regler om vägmarkeringar i Storbritannien. I Sverige användes förr i tiden vit smågatsten som linjemarkering istället för de numera målade vägmarkeringar. Grundläggande regel för väglinjer i Sverige är att de alltid är vita, men det förekommer också gula markeringar för till exempel tillfälliga vägarbete där man kan behöva leda om trafiken. Generellt kan man säga att vägmarkeringarna delas in i tre olika grupper; längsgående, tvärgående och övriga vägmarkeringar. Inom gruppen längsgående återfinns bland annat kant- och mittlinjerna, där mittlinjerna oftast är streckade. De streckade mittlinjerna är dock heldragna om det exempelvis förekommer svår sikt eller liknande så omkörning ej bör förekomma. Tvärgående vägmarkering innebär bland annat stopp- och väjningsmarkering, men det ingår även gång- och cykelöverfarter. Inom övriga vägmarkeringar återfinner vi markeringar för körfältspilar, texter och symboler.