I Sverige finns två olika typer av akupunktur som främst praktiseras. Det ena är den gamla kinesiska läkekonsten, och den andra är en mer modern västerländsk form. Den västerländska formen syftar i huvudsak till att lindra smärta, medan den kinesiska ser till hela kroppens (och ditt) tillstånd och välmående.
Den traditionella akupunkturen har sitt ursprung i Kina. Här, och i många andra delar av Asien, har man använt sig av läkekonsten i tusentals år. Många menar att den långa historien gör den kinesiska akupunkturen överlägsen. Samma förespråkare menar att kinesisk akupunktur har gett utövarna en djup insikt om människan och hur kroppen fungerar. En betydande skillnad är att man inte anser kropp och själ vara två separata saker, så som man ser på det i västerländsk medicin.
För att utöva kinesisk akupunktur bör man ha gått en flera år lång utbildning, och även ha år av praktisk erfarenhet. Utan erfarenheten blir det svårt att ställa rätt diagnos, och i längden ge rätt form av behandling till en patient.
Västerländsk akupunktur ser mindre till själen och mer till smärtlindring och nervstimulering. Den är inte lika djupgående som kinesisk akupunktur, men har också inte helt och hållet samma syften. I Kina har akupunkturen utvecklats till att se till hela välbefinnandet, vilket alltså inte är fallet med västerländsk akupunktur. Här handlar det mer om att sticka vissa reflexpunkter för att främst behandla smärta i muskler. Västerländsk akupunktur kallas ofta för medicinsk akupunktur. Till viss del kan behandlingen liknas med smärtlindrande piller. Det man vill åstadkomma med nålsticken är att få kroppen att utsöndra endorfiner, vilket i sin tur får som följd att smärtan hos patienten lindras.
Principerna är helt enkelt annorlunda. Vad gäller utbildning och erfarenhet för att utöva respektive typ av akupunktur, finns det också stora skillnader. Medan kinesisk akupunktur, som ovan nämnt, kräver en flerårig utbildning för att praktiseras, kräver västerländsk akupunktur egentligen ingen utbildning. I regel brukar vårdpersonal undervisas i ungefär en månad, där teori och praktik växlas, för att få utöva den i offentlig vård.
Förespråkare för traditionell kinesisk akupunktur menar att det här kan utgöra en risk för patienterna. Inte bara på grund av det faktum att utbildningstiden är väldigt kort, utan också för att principerna som ligger till grund för den österländska akupunkturen knappt berörs. Förutom att det kan utgöra en risk för patienterna, blir behandlingsmöjligheterna begränsade. Förespråkare för västerländsk akupunktur kan istället hävda att det får den verkan det är avsett att ge.